Ibland så önskar jag att

jag bara kunde försvinna några minuter per dag eller ett antal timmar så jag slapp genom lida tristessen utav dom. Att inte behöva tänka att bara existera i att vaccum där tiden bara passerade snabbt förbi. Då skulle livet ta slut snabbare än vad det egentligen borde göra så jag slapp lidandet av min egen existens som jag aldrig varit glad över.

har aldrig gillat någon

Hur kan jag alltid vara så dum.
Hur kan jag alltid vara så blind.
Hur kan jag alltid vara så knäpp
Hur kan jag alltid vara så idiotisk
Hur kan jag alltid vara så feg
Hur kan jag alltid vara så falsk

Skriver om kärlek

Jo kärlek vad kan det nu vara, det är en känsla som får en att gråta iallfall det kan jag konstatera, utav lycka utav sorg båda delarna går ihop. Saknaden skapar tårar av sorg, kärlekens närhet skapar tårar av glädje.

Olycklig kärlek skapar man enbart själv genom att förlita sig på en annan person. Den lyckliga kärleken däremot skapas utav dom närstående gör livet lite mer värt att leva. Genom att dom försöker få en att stanna kvar trots att man inte vill, trots att man bara vill försvinna in ett mörker, trots att man bara vill somna och aldrig vakna igen. Att man är så självisk och samtidigt vill dom ha en kvar det är en logik som inte går att förstå sig på. Att någon värderar ens existens, utan att man förstår varför. Jag kommer aldrig förstå, kommer aldrig förstå varför något är värt att leva för förutom att andra ska ha det bra. Trots att det mest rationella vore att dö.

varför ska det vara så jävla svårt

att lita på folk
att lite på sig själv
att inte göra illa sig själv
att vara glad
att säga dom där orden
att närma mig dig på rätt sätt
att finna mening med livet